Louise

Sitter på mitt rum och skriver på min uppsats om min rundresa till Tanzania som jag skrev om i mitt förra inlägg, och jag hade aldrig kunnat tro att det skulle blir så här känslomässigt när jag valde mitt ämne. Varje gång jag skriver ordet Tanzania och orphanage så börjar jag gråta. Alla minnen bara susar förbi mina ögon, alla barnen och allt vi gjorde för dem,alla glada, öppna och nyfikna Tanzanier, alla galna resor som man fick vara med om, safaris, resorna mellan Matamata och Mafinga i den lilla dalla dallan som var gjord för 10 men vi var ändå alltid minst 30 pax  och alla satt verkligen på, under och över en. Underbara veckor längs kusten med alla rasta faris, bussresorna genom landet som bestod 90 % utav landsväg och man hoppade upp o ner i sätet som en liten barnunge... Allt hade verkligen sin egen charm!!!

Saknar Tanzania något fruktansvärt, där nere kändes det verkligen som man levde.... Och här är jag nu på andra sidan jorden och spenderar galet mycket pengar på en två årig utbildning som kommer leda mig vart??? vad tusan gör jag? jag kunde ha öppnat upp mitt egna barnhem som jag va sååå nära på att göra. Tänk om jag hade gjort det istället. var i livet hade jag varit då? Nu har jag bara dåligt samvete för att jag spenderar så mycket pengar på mig själv när det finns såååå många fler som behöver hjälp och stöd från dom som har det bättre....

Livet är orättvist....